Ja sådant är jobbigt. Jag har själv erfarenhet av det. Det var så illa att jag under en period på ca 6 månader vajre kväll tod 7,5 mg zopiclon annars kunde jag inte sova. Jag sov dock inte så många timmar då utan vaknade till och från hela tiden. Numer så sover jag förvisso några timmar men kan sova iaf. Ena dottern har också problem med sömnen i perioder, hon har nu börjat med melatonin igen men det tycks bara hjälpa ibland och sen om hon somnar sover hon och vaknar vilket gör henne jättetrött.När hon var yngre så höll vi på att bli galna för hon sov i princip aldrig.Kring 2-3 tiden på natten somnade hon vilket är åtfanders försent. Hon gör allt för att kunna sova och vill verkligen sova, hennes ord: kroppen är död men skallen är som en duracellkanin. Jag vet exakt vad hon menar för så vad det för mig med. Läkarn tror att hennes sömnstörning kan vara en del av hennes bipolära sjukdom, dom kommer under våren göra klart den utredningen. Jag lider med yngst då hon har så många diagnoser som gör det svårt att medicinera, för hjälper dom mot en sak så blir en annan del värre. Sen så verkar det som om hon efter ett tag blir immun mot sina mediciner, det skapar problem kan jag tala om. Denna stackars lilla tös har haft så många olika mediciner i alla möjliga kombinationer så jag tror knappt nån anna i hennes ålder haft så mycke mediciner. Just nu har hon 2 sorter bara och dom funkar hyffsat. Sen så blir hon mer och mer isolerad, förut var hon iaf i lägenheten numer är hon bara på sitt rum. Det känns i mammahjärtat, näst äldst var så förut men är mer social nu. Hon har tagit STORA steg framåt medans hennes lillasyster tar baklängessteg. Sen det där med kompisar, ja sånna har ingen av dom utanför skolan, jo näst äldst har sin pojkvän eller hur man ska säga, dock bor han vca 2 timmars bilfärd härifrån vilket gör att hon bara träffat honom en gång. Undra om det är fler i samma situation. Nä nu en kopp kaffe och njuta lite

Innan jag kommer till vad min rubrik syftar på så lite vanligt tråk. Äldsta dotter  kom och var mamma medans jag sov, jisses jag sov som en sten. 4 timmar lyckades jag sova, vaknade av mig själv pigg. Drack lite kaffe med äldst och sen natta yngst. Allt hade gått bra. Äldst hade pratat med näst yngst om hennes mående och rett ut ett och annat. Skönt att det blev av. Nu sitter jag på jobbet , gör natt nr2 av 2 denna vecka. Nu till min rubrik:

Livet är som vi alla vet en kamp på gott och ont och så är det för alla. Det jag inte förstår är att om man har ett STORT problem och ber om hjälp, varför tar man den inte? Vet att i vissa situationer  ( som detta fall är) så är personen så nedbryten och dessutom väldigt sjuk , då försvarar man den person som inte borde försvaras. Vet att dessa personer har ett helvete och nej jag har inte varit i deras helvete dock har jag ett eget som en del också har synpunkter på. Fine! Men detta helvete kommer leda till nåt fruktansvärt en dag. Idag var jag väldigt nära att göra en anmälan, vilken typ skriver jag dock inte. Ingen av dessa mår bra, dom förtjänar att må bra men ingen av dom ser klart. Idag kom droppen som fick min bägare att rinna över och jag bestämde mig för att avsluta bekantskapen med den ena. Den personen har sorgligt nog ingen insikt i sitt handlande alls, till viss del finns det en förklaraing men till viss del inte.  För det finns vissa saker man inte säger till andra så är det bara. Sen att köra med dumheter till nån för att man har en åsikt är rena sandlådan

 (så nu hamnade jag också där en sväng)  Men jag hoppas vid gudarna att detta får en bra utgång för alla inblandade.