Veckan som gått har innehållt båda bra och mindre bra saker, men så är livet på en tallpinne. Morfar är kvar på sjukhuset och han har tydligen svårt att göra sig av med koldioxiden vilket gör att han förgiftas. Dom tror att det är kol vilket betyder att han skulle behöva ha cpap åtminstånde nattetid för den hjälper att ventilera ut koldioxiden så han slipper bli förgiftad. Den typen av förgiftning är dödlig tyvär. Jag hoppas han snart är bra igen och att dom har fel angående att han har kol. Förövrigt så går allt sin gilla gång här hemma. Har faktiskt reflekterat lite över mitt liv , sen jag kraschade 2007 så har livet inte varit sig likt. Det beror inte bara på kraschen utan att 2 av barnen behöver mer uppmärksamhet och hjälp än andra. Detta i sin tur har lett till att jag sorgligt men sant numer inte har nåt umgänge  alls nästan. Jag umgås via datorn vilket ger mig friheten att kunna göra fler saker samtidigt. Sen att folk inte vill förstå varför eller förden delen acceptera det  är lite tråkigt. Visst vill jag och familjen umgås med andra men när en del inte kan förstå att det blir för rörigt eller varför nåt av barnen drar sig lite undan så är det lättast att låta bli att umgås. Ledsamt nog så var jag och ena dottern iväg för nån vecka sedan och grattade en person, hon drog sig undan då det var högljutt och lite stimmigt, vad hände? Jo vi vart bortglömda då vi inte syndes, så nu är det slut på att besöka folk tyvär. Nu vet jag att detta kommer väcka en motreaktion men vet ni fråga istället för jag är en människa med känslor liksom andra, jag har bara det lite annorlunda . Sen så är det faktiskt så att barnen går före ALLT och då menar jag ALLT. Hade jag pengar skulle jag ta min familj och flytta från samhället till en lugn plats i skogen, där skulle mina hemmavarande barn må bäst. Där skulle dom våga gå ut och vara ute, där dkulle dom också kunna röra sig fritt utan att få ångest. Här där vi bor är inte fel, men dom vill inte gå ut och dom vill inte att folk ska titta. Nu tittar ju inte så många som barnen tror men en del tittar och tasslar. Å tasslas det gör det i denna lilla håla som vi bor i oavsett om det är sant eller ej.  Jag längtar tills vi kan åka till makens mammas stuga för där trivs barnen, visst dom har dator å sånt med men dom är avslappnade och är ute och dom njuter. Där törs dom vara sig själva. Så jag hoppas jag nån dag vinner massor med pengar för då flyttar vi utan omsvep till ett lungt ställe med skog och skön natur runt hörnet. Det är tur att vi är jourhem för katter, för katterna ger barnen massor. Barnen glädjs åt när nån misse får ett nytt hem och dom blir väldigt omhändertagna och omtänksamma när det kommer en ny misse som behöver hjälp.Nej nu ska jag mocka lådor, vaknade tidigt och tog en runda i spåret med vovven och en liten omväg hem så jag har rört lite på fläsket iaf. Ha nu en underbar dag för det ska jag ha.